|
|
Boken är skriven av Anneli Wikman och Titti Werner och här kommer några av deras tips och råd i korthet. (Boken finns för utlåning om någon vill läsa den i sin helhet – säg till Eva isåfall!)
De ger exempel på extremt dåligt uppförande bland föräldrar där det ex.vis skriks ”domarjävel” eller ”Schweizerost” till motståndarlagets målvakt.
”När spänningen blir för stor, kastar alltför många kloka vuxna förnuftet åt sidan och förvandlas till adrenalinstinna vildar. Förutom att du blir en pinsam förälder, kan det skada barnet självkänsla och han/hon kanske tappar lusten för allt vad idrott heter.”
Nästan inga föräldrar tycker att de sätter press på sina egna barn men nästan hälften tycker att andra gör det...
Vart femte idrottande barn känner negativ press från sina föräldrar, det handlar om 45000 barn i hela landet. Istället för avkoppling och glädje känner många barn föräldrarna orealistiska förväntningar som en börda. De upplever att föräldrarna inte tycker att de gör bra ifrån sig, tvingar dem ibland att delta fast de inte vill, ger inte beröm och tröstar inte när det går dåligt.
Barnen vill...
Inte fjanta sig, inte sjunga högt och inte heja på ”de andra”. Det är några av de krav på föräldrar som listades. Föräldrar får inte heller skrika att barnen ska göra mer och bättre, inte skratta om någon gör fel och inte säga ”så här ska du göra”. Däremot får de gärna klappa i händerna, stå tysta och hålla koll på kläder. Föräldrar ska synas, men inte höras så mycket och definitivt inte störa.
För tränare gäller att vara snäll coh hjälpsam och inte klaga. Att peppa innan match är också viktigt liksom att kunna vara lagom sträng, rolig och rakt på sak.
Fundera över varför du vill att ditt barn ska syssla med just idrott. Låt inte din egen ambitionsnivå styra. Tänk på den det handlar om!
GLÖM INTE – DET SKA VARA KUL!
Låt de formella tränarna sköta snacket. Barnen blir bara förvirrade om du och andra föräldrar plötsligt står och ropar instruktioner.
Din uppgift är att alltid se lika positiv och entusiastisk utJ
Frida 16 år, är ungdomsdomare i fotboll. Hon är inte rädd att fatta beslut på planen, men har också vid flera tillfällen tvingats ingripa mot vuxna. Vid en match mellan två lag med 8-åriga pojkar störde det ena lagets tränare hennes arbete så mycket att hon i halvtid gick fram till ledarna och sa att hon inte tänkte fortsätta döma matchen.En annan gång stod en förälder vid sidan av planen och hånade en av motståndarlagets spelare. ”Du är ju helt värdelös nummer 9” upprepade han om och om igen. Den supportern fick ett ultimatum att sluta skrika eller gå därifrån.
Inom barnidrott är det ofta ungdomar som dömer. De försöker, precis som ditt barn, göra sitt bästa. Skulle du uppskatta om någon annan förälder klagade på ditt barn? Sannolikt inte. Är du ändå missnöjd? Anmäl dig till en domarutbildning. De tar tacksamt emot domare som dömer felfritt.
Vårda språket och se till att andra gör det. Skippa ironi och tråkningar. Tänk efter innan du säger något. Har du inget positivt att säga så var tyst.
Du och ditt barn representerar hela föreningen när ni tävlar. Ta reda på klubbens riktlinjer. Om ditt barn i sin besvikelse går över gränsen och uppträder osportsligt måste du markera.
Vinna och förlora... kom ihåg att det ofta är vi som föräldrar som värderar vinst och förlust medan barn ofta lever i nuet och kan vara stolt över sitt mål eller sin insats – lägg då inte mer vikt på förlusten än nödvändigt.
Din uppgift är att lära barnet att hantera både med- och motgång – utan ursäkter. Och barn klarar mycket väl att ta en förlust.
Det händer att tränare och föräldrar glömmer bort vem det egentligen handlar om, och barnen blir ett verktyg för de vuxnas ambitioner.
Hos varje förening finns stadgar och riktlinjer som visar hur klubben ser på träning och tävling i olika åldersgrupper. Det gäller som förälder att acceptera de riktlinjer som finns – alternativet är att söka sig till en klubb som bättre motsvarar din/ditt barns önskemål.
En förälder försökte prata med andra föräldrar om den vanmakt hon kände. Men ingen ville lyssna, de andra föräldrarna gick undan. De var så otroligt rädda om sina egna barns positioner att de inte vågade prata om det som skedde i laget, berättar Lotta.Hon och sonen hade avbrutit sin Skånesemester för att åka upp till Stockholm och spela en turnering. Han fick spela de sista fem minuterna i varje match – i en hel vecka!
Sätt realistiska mål, ligger ribban för högt kan barnen tappa självförtroendet och därmed lusten.
En tränare i Västergötland fick förmånen att följa ett lag från knattenivå till junioråldern. Efter varje säsong gjorde han en lista där han rankade spelarna med den bästa överst och den sämsta underst. Listan var bara för hans ögon och låg väl gömd i en skrivbordslåda. Nästan direkt utkristalliserade sig ett mönster – det fanns ingen ordning! Den som var sämst ena året låg bland de bästa nästa, och tvärtom
En som dock behöll sin plats långt ner på listan under flera år var en spinkig liten entusiast där tränaren förtvivlat försökte lista ut om han var vänster- eller högerfotad.
Så småningom var det den spelaren som genom sin glädje och sitt oförtrutna kämpande blev en av de första att debutera i a-laget och så småningom också spelade högre upp i seriesystemet.
Barn utvecklas i olika takt, den som är tidig för sin ålder kan få stjärnstatus medan den som är sen betraktas som hopplös.
EN PROMILLE BLIR ELIT! Av 30000 barn som börjar spela fotboll blir 30 elit – en promille!
Fokusera på det positiva – då hjälper du barnet att bygga upp ett starkt självförtroende som tål både framgång och motgång. Tänk ut vad du vill säga (och varför) innan du tar till orda.
Krossa inte proffsdrömmarna genom att vara en tråkig realist men undvik också motsatsen – att genast lägga upp en detaljerad 10-årsplan ...
Allsidig träning är – som vi alla vet – att rekommendera. Många av de mest framgångsrika hade flera idrotter och valde inte förrän i 15-16-årsåldern.
Ida, åtta och ett halvt, älskar konståkning och tränar tre gånger i veckan. Vid sommaruppehållet gör tränaren klart vad som gäller för hösten, fem träningspass i veckan. Något annat alternativ ges inte.
Många tröttnar redan i 10-12-årsåldern då det blivit för allvarligt. De som har roligt är också de som fortsätter.