Söndagsmatch en gråtrist novemberdag hemma i Hässelbyhallen mot Vendelsö IK. En match som på pappret såg ut att kunna bli en enkel historia. Men så får man inte tänka, erfar vi ganska snart.

Vendelsös spel är inte vansinnigt imponerande men de lyckas ändå pressa våra röda tjejer. Hässelby-spelarna ser osäkra ut och spelet är lätt krampaktigt. Det är också Vendelsöarna som en bit in i första perioden gör 1-0 efter att vi missat en markering.

Samtidigt som vi i åskådarskaran får otäcka deja-vú upplevelser från tidigare nederlag hörs musik nånstans långt borta. (Hmm-hmm-hmm, na-na-naa.) Vi lyssnar intensivt och… det är… Bob Dylan. Han sjunger ”when you gonna wake up” som är 3:e spåret på B-sidan från hans 19:e album och det är uppenbart att han vill berätta något. Och plötsligt står associationskedjan klar. Bob Dylan heter ju egentligen Robert Zimmerman, ett namn som låter nästan som Robert Simmefalk. På konserten i Sydney, Australien 1966 hade Dylan ett kompband som hette The Hawks. Dylans 19:e album gavs ut 1979 och bar namnet ”Slow train coming”.

Och då är det alltså Hässelby DJ som ska in på

Vågrätt 4.

För snart visar det sig att vårt lag är lite av ett slow train. Det må ta en stund innan vi kommer igång, men när vi väl fått upp farten är det väldigt dumt att stå i vägen. Och snart är matchbilden en annan. Nu har vi fått upp ångan, nu fungerar plötsligt passningsspelet och löpningarna. Nu är det vi som för matchen, Bob sjunger ”The times they are a-changin’” och en varm känsla sprider sig i magen när vi nu känner igen oss. 0-1 blir snabbt 1-1 och 2-1 i andra perioden. Efter det att den sista perioden tagit sin början är det Hawks för hela pengen. Diagonalpassningar och kantlöpningar precis som det ska se ut, och flera snygga mål. Hela laget är med och sätter stor press på motståndarna och när Vendelsö efter en time-out i slutet av matchen gör ett försök att hyfsa till siffrorna visar vi klass när vi håller bollen inom laget på ett mycket vackert sätt utan att motståndarna får låna den.

När domaren sätter pipan i munnen för sista gången kan vi läsa 8-1 på tavlan, och vi i klacken är hemma igen under korkeken.      

av Björn Ericsson