Efter att ha tagit oss till A-slutspel fanns naturligtvis vissa förhoppningar om att vi skulle kunna gå långt. Och vi gick hela vägen. Kl 15.20 på eftermiddagen höjde lagkapten Sebbe guldpokalen mot skyn.

Vi samlas halv tio på morgonen och tar på oss fotbollsskorna. Efter lite snack kör Krille igång uppvärmningen på en gräsplätt vid sidan om planen. Jag tycker att killarna verkar lite sega och oengagerade men jag har fel. Mycket fel. Halv elva blåser domaren igång kvartsfinalen mot Hammarby. Ett ganska storväxt lag som har imponerat i gruppspelet. Hammarby har ett farligt avslut på mål under de 34 minuter som matchen varar. I övrigt är spelet på deras planhalva. En otrolig match av oss. Etta på alla bollar. 5-0. Inget snack helt enkelt. Vilka som gjorde mål eller passade till dem har jag glömt men det spelar ingen roll, hela laget gör en hundraprocentig insats. De som utmärker sig mest är Omid och Emil men vi väljer Omid och jag meddelar speakern att han ska bli matchens kämpe. Det visar sig dock att de inte utser matchens kämpe i slutspelt. Men so what. Omid förtjänade priset men fick ingen tröja.

Semifinal mot Tullinge. Vi är övertygade om att spelar vi som mot Hammarby kommer vi vinna. Problemet är bara att vi inte gör det. Visserligen gör vi 1-0 ganska tidigt och kanske är det problemet. Killarna tror att det bara löser sig. Vi är bekväma och vinner inga bollar eller löpningar. En utskällning av Krille i halvtid ger resultat. Vi kommer aldrig upp i samma nivå som mot Hammarby men det blir bättre. Tullinge viker ner sig efter hand och matchen slutar 4-0 efter bl.a. ett skott från 20 meter klockrent i krysset av Oskar. Någon matchens kämpe utses alltså inte men jag vill gärna framhålla David och Sam som gör ett mycket bra jobb som "grisar". Viktigt inte minst när spelet klickar lite i övrigt.

Nu får vi vila ett tag och äta lunch och ladda. Samtidigt sätter sig jag, Krille och Fredrik ner och bestämmer vilka spelare som inte ska spela finalen. Inget roligt beslut men alla visste i alla fall förutsättningarna. Finalen mot TIS 2 (som har "krånglat" sig vidare efter sin tredjeplats i vår grupp) påminner faktiskt rätt mycket om semifinalen. Vi är återigen för bekväma och låter motståndarna få äga bollen. Visserligen gör vi 1-0 i första men det får helt enkelt bli en ny utskällning i halvtid. Det tar 12 sekunder av andra innan 2-0 målet kommer. Direkt på avspark vänder Oskar bort en motståndare och slår ett långt pass ner mot Alex på högerkanten. Alex flyger förbi sin back rätt ner mot hörnflaggan, vänder in och slår ett inlägg mot mål. Där kommer Vincent stormande och sätter till pannan. Bollen styrs in i bortre burgaveln. 12 sekunder som sagt. Nu tror vi nog att resten ska gå av sig själv men så fungerar det naturligtvis inte. TIS reducerar efter lite försvarsschabbel och har bud på mer. Den här matchen är det inget snack om vem som förtjänar ett pris. Det är Vincent som är överallt och det blir också han som avgör genom en löpning rätt igenom TIS-försvaret. Han sätter bollen säkert och matchen är nästan avgjord. men bara nästan. Med en och en halv minut kvar slarvar vi återigen vid en rensning och TIS gör 2-3. Vi lyckas dock hålla bort dem fråm fler målchanser och när slutsignalen går stormar vi in på planen som segrare. Men om matchen hade varit längre vete tusan hur det hade gått. Jag tycker att TIS 2 var det klart bästa laget vi mötte och att vi slog dem med bara ett mål både i gruppspelet och i finalen tyder väl på att vi var väldigt jämna.

Sammanfattningsvis en otroligt rolig avslutning på säsongen, dessutom i strålande höstväder. Jag tycker att vi vinner på två saker. Dels levererar våra "etablerade" spelare när det behövs även om vi spelar sämre och dels var det många som lyfte sig rejält jämfört med vad jag har sett tidigare. Sticker ut hakan och nämner Simon J, Micke, David, Daniel och Omid. Dessutom måste jag avsluta med att konstatera att vi har en blivande stormålvakt på gång. Robin är nästan felfri i sex matcher.

Det var som sagt fyra spelare som inte fick spela finalen. De blev väldigt besvikna och det förstår vi. Det handlade inte om vilka som var sämst utan om hur vi ville balansera laget. Hoppas besvikelsen rinner av er och att ni är lika stolta över guldmedaljen som ni har lika stor del i.

Hur som helst, det ser bra ut till nästa säsong!