Björn Söderberg startar upp den gamla föreningen Åkeshovs IF som han själv spelat för på 70talet. Efter en tids funderande för att antal år sedan tog Björn beslut om att förverkliga idén att starta den anrika gamla klubben.

Efter 25 år i vila är nu föreningen åter registrerad och verksam.  Fd Uefapresidenten Lennart Johansson en av ÅIF-profilerna på fyrtiotalet har med stor entusiasm haft vänligheten att i ett synnerligen personligt brev berätta lite om hur det var "då". (Lennarts
brev publiceras snart på hemsidan)
Men först, Björn , -hur har dina tankar gått? 
Idén fick jag nog när min äldsta son Emil blev kallad till BPs knatteskola, på samma sätt som jag själv blev tillfrågad av Åkeshovs IF 1973. Jag undrade då vad som blev av den fina klubben. Sedan dess har drömmen funnits att om de gamla klasslagen från Olovslund fanns kvar den dag killarna måste se sig om efter ett seniorlag skulle det vara roligt att dra igång ÅIF.
              Var har energin hämtats ifrån?
Jag har alltid varit förvånad att föräldrar till fotbollsgrabbar inte engagerar sig mer. Vad kan vara roligare än att få vara med och se killarna växa upp och utvecklas? Vad är en kväll med zappande på tv-kontrollen och växande buk, mot en träning med roliga kommentarer och tillkommande minnen? Av det får jag min energi.
Nu när killarna nästan är vuxna har de flesta blivit mina goda vänner även vid sidan av planen och omklädningsrummet. Inte så att vi umgås men visst händer det att man ringer,sms:ar eller chattar någon gång ibland. Idag har jag ju mer gemensamt med killarna än med deras föräldrar.
Visst har det funnits perioder då föräldrar och olyckliga spelare ifrågasatt upplägg, då har det hänt att jag tappat energin. Alltnog -man orienterar sig i sin egen verklighet!
Viktigast för mig har hela tiden varit och är upprikighet och ärlighet. Min uppsåt är alltid gott även om jag ibland kanske uttrycker mig förhastat.
Är det några speciella händelser som fått dig att förverkliga detta med ÅIF?
Att det sker redan nu är att antal lag i vår St Erikscupserie var så få. Totalt 14 matcher på en säsong, vi vill mer. När vi sedan på en träning av en slump ställdes mot Storkyrkopojkarna (div 7) och spelade jämnt med dom togs diskussionen upp i omklädningsrummet, omröstning veckan därpå. Sedan har det rullat på...

Efter några år i ÅIF tilldelades jag till min stora förvåning och glädje -Bror Cederblads stipendium-, med motiveringen "med laganda, träningsflit och kämpaglöd är han ett föredöme för sina lagkamrater" .  Den som delade ut det var Anders Wenström en person som jag fått för mig tänkte mer på laget än den individuella prestationen. Så tänker även jag, även om jag uppskattar individuella prestationer också.

Eftersom jag var tämligen medioker som fotbollsspelare blev jag förstås oerhört glad över att bli sedd och uppskattad för närvaro och flit, för utmärkelsen mer än femtiolappen som stipendiet var på.
Jag vill tillsammans med övriga lagmedlemmar och lagledning verka för det som var så värdefullt förr :
 -Lagandan! - jag tror den kommer genom det som Anders läste upp och som då gav mig tårar i ögonen när han överräckte stipendiet. Stipendiet köpte jag en gulsvart läderkula för på Roslings.
Hemsidan tackar Björta för den målande tillbakablicken.