Allt var upplagt för en underbar kväll i fotbollsgemenskapens tecken i den ljumma kvällsvärmen som stannade kvar även när solen gick ner bakom Judarnskogens trädridå. Motståndarlagets synnerligen trevlige ledare Mike ringde och önskade att vi skulle spela i vårt bortaställ med anledning av att motståndarna likt Åkeshov är ett lag med skral ekonomi och ännu inte haft råd med något så lyxigt som ett bortaställ. Åkeshovskillarna mötte önskemålet med bravur och letade rätt på de vita tröjorna i gömmorna. Innan matchstart kände den gamla hovnarren sig inte sig så gammal längre, flera spelare i motståndarlaget kom med lätt rondör med en cigg i mungipan leendes som om de skulle träffas och TITTA på en fotbollsmatch.. Det såg givetvis övriga narrar och släppte därmed det fokus som krävs för att vinna matcher. Matchen började med stort bollinnehav för motståndarna de första minuterna. När väl Åkeshov fick bollkontroll slogs långbollar, visserligen framgångsrika men utan att följa instruktionerna. Några klara målchanser för hovet passerade innan domaren vid en omställning blåste för straff för motståndarna för en förseelse ingen annan såg. Att lägga sig själv utan kontakt brukar inte rendera straff utan gult kort. Domaren dömer och det gjorde han bra ändå. Straffen då? Kvällens huvudperson i dubbel bemärkelse Jesper Theddén som kvällen till ära utan knussel tagit på sig både målvaktsstället och kaptensbindel var mycket nära att ta den hårda men dåligt placerade straffen som trots allt hamnade i nät. Tvåan kom på en omställning som så många gånger förr på en riktigt snygg avslutning helt otagbart. Här någonstans vänder matchen och de löpande narrarna river upp stora sår i motståndarförsvaret. Det är ändå i samband med en kontring, i det närmaste ett friläge som den ljuvliga kvällen växlar över till oro, skräck men även stärkt gemenskap. I en duell får Jeppe ett knä i ansiktet när han precis avstyrt ett farligt läge. Smällen är så kraftig att samtliga runtomkring slutar spela. I tystnaden som följer hörs Wården skrika högt om skadad spelare. Han själv, närmaste motståndare hjälps åt att få upp tungan ur svalget. När väl andnigen kommer igång rosslig men hörbar tillkallas givetvis ambulans. Tankarna som passerade under de kanske fem minuter av okontaktbar medvetslöshet får tankarna på placering, resultat och spel att blekna. Lyckan och lättnaden över att se en hand som rör sig eller ett öga som blinkar till går inte att beskriva i ord. Lika svårt att beskriva den ångest jag som ledare kände när jag mitt i uppståndelsen funderade över min egen skuld för Jespers eventuellt framtida men. När ambulansen anlände kvicknade hovets egen Totti till och lugnade med sin vakenhet både lagkamrater och de helt fantastiskt sportsliga hjälpsamma motståndarna. På vägen till sjukhuset satt undertecknad bredvid ambulansföraren som tittade på mitt bröst och sken upp, - Är det inte Åkeshov? Det visade sig att han spelat för Åkeshov som liten i början på åttiotalet. Väl på plats på St Göran, genomfördes grundliga undersökningar och Jeppe lades in för observation. Senaste informationen är att han efter omständigheterna mår bra, han är kvar på sjukhuset även i natt. Med det berättat är jag glad att avsluta med gårdagens härligaste kommentar. Det var när en av läkarna ställde den tämligen enkla frågan om vilken årstid det var. Svaret från Jeppe lätt sömnig iklädd shorts och t-shirt: - Ja, jag vet inte riktigt, vinter kanske? Ett leende förlänger livet, le ofta! Tack alla som hjälpte till igår, ingen nämnd ingen glömd. Jag är så glad! Björta